13/6 2008

EN SISTA HÄLSNING

till käre Lars Johan!

Käre, käre Lasse-broder!

SÅ O-F-A-T-T-B-A-R-T att Du skulle lämna detta jordelivet före mig. Och HUR GÄRNA skulle jag önskat vara här idag för att gemensamt med Din egen familj ta avsked av Dig.

Sista gången som vi sågs var på min 95-årsdag, då jag hade glädjen att hälsa Dig välkommen tillsammans med Karin och Hans med makar nere i Muttenz. Efter hjärtinfarkten förra året och därefter flera liknande tillbud, mäktar jag ej resa. Men som en ljuspunkt i all saknad, har Karin lovat framföra min sista hälsning till dig. Jag BER ALLA LYSSNA!

Käre Lasse, Din bror, Sven, var sex år och jag åtta år gammal då Du DAGEN EFTER MIDSOMMARDAGEN, som DÅ ALLTID VAR DEN 24 juni, såg dagens ljus på vårt kära Kullen.

Kvällen före, redan på eftermiddagen, fick Sven och jag bege oss ner till Bergdala, där då gamla vänner till Mamma och Pappa, familjen Kastman, bodde. Vi skulle övernatta där.

Hela kvällen gick Sven och jag med uppåtvända ansikten – underligt att vi inte vrickade halsarna ur led. MEN vi ville SE STORKEN, när den kom med dig i sitt vita knyte. Året var 1920! Litet besvikna fick vi gå till sängs vid halvniotiden, då Tant Anna tyckte tiden för oss att sova var inne.

Nästa morgon, när jag kom upp till kullen, hade mamma bredvis sig i sängkammaren den lilla vita trädsängen, som både Sven och jag sovit i som riktigt små. Och däri låg ett litet knyte med STOR SVART kalufs. Det var Du. Senare under de första barndomsåren fick Du mörkblont hår och hade polkahår tills du var omkring sex år, då mamma klippte dig en dag – och jag ej kände igen Dig utan frågade: ”Vem är du?”

Vi hade underbara föräldrar och en – jag tror jag kan säga SAGOLIK barndom, trots åldersskillnaden.

1920 hade Pappa ännu fabriken i full gång, den hette då Telefonfabriken Kullen, Rönninge, och varje vecka kom jättelådor med material från först Allmänna Telefonbolaget, som senare övergick i L.M. Ericsson. Bilar fanns då mycket sällan privat i Rönninge – första taxin kom 1924. Det var endera ”gubben Gustafsson” i Dånviken eller Dånängen eller nämndeman Leonard Andersson vid station, som kom med STOR LASTVAGN och PARHÄSTAR.

Pappa hade MYCKET god inkomst då. Vi hade det bra, MEN blev ALDRIG bortskämda, trots choklad på sänd kl. 6.00 på morgonen under skolloven.

Skolorna besökte vi ju alla tre i Södertälje och hade VARJE morgon och kväll FÖRST 3 km att GÅ TILL FOTS till stationen, sedan tåg till Södertälje och där hade Sven och Du sedan åter omkring 2 kilometer att gå till fots. Vårt skoltåg avgick under alla år 7.23 från Rönninge. När snön låg djup – det var inte alltid så välplogat – gick vi hemifrån klockan halv 7 på morgonen. Skoltåget hem från Södertälje avgick under alla år för oss alla s.k. ”RESANDEBARN” kl 2.35 och var i Rönninge vid 3-tiden – och om vintrarna var det MÖRKT när vi kom hem, men det lyste ALLTID i köksfönstret och tamburfönstret och knappt hade vi tvättat händerna, så stod den VARMA kvällsmaten på bordet. Och somrarna på kullen! Vi byggde kojor, åkte motorbåt, sprang i den stora skogen och lekte – och ofta om söndagarna då vi ofta hade besök, då packade mamma 2 korgar med sillfrukost och annat gott. Då körde pappa motorbåt ut till Holmen där vi åt och badade. Vi barn metade ofta och kom då hem med abborrar av olika storlek, som av mamma förvandlades till underbar middags- eller kvällsmat. När Du blev större, fångade Du STORA GÄDDOR med nät. Ja, så fångade vi med pappa kräftor.

Käre Lasse, Din skoltid var kanske inte så glänsande. Du plågades ofta av öronvärk. Du fick sluta skolan och hjälpa mig med mitt arbete åt Odontologiska Föreningen. När du i ett års tid dagligen haft kontakt med alla studenter på Tandläkarinstitutet, ville Du börja läsa igen. Du kände Dig bättre och började på STI. Där gick det plötsligt snabbt. Knappt var du färdig med Din examen, så frågade rektorn Dig om Du ville fortsätta där – att – UNDERVISA. För ett par år sedan – en sommar i Rönninge – visade du mig ALLA betyg Du under åren erhållit från olika anställningar. ALLA var de bästa man överhuvudtaget kan få.

Du hjälpte pappa och mamma så mycket Du kunde. Du gifte Dig snart – fick en STOR familj, som Du trots full insats på Ditt arbete ALLTID hade tid för. Du har ALLTID tänkt minst på Dig själv – har hjälpt alla som bett om hjälp både inom familjen och vänner. Mig har Du ALLTID hjälpt med råd och dåd och MÅNGA SKRIVERIER till svenska ämbetsverk. Mitt ALLRA INNERLIGASTE TACK!

Av mamma erhöll Du snabb tankeförmåga, av pappa uthållighet, av bägge energi.

Du kom till världen, när hela naturen stod som vackrast i juni månad. Du fick leva Ditt liv på VÅRT ÄLSKADE KULLEN. Du blev liksom vår käre pappa och vår kära mamma 87 år.

TACK för ALLT – käre, käre Lasse – Lillebror!

SOV GOTT

Din syster Märtha